Historia
Hösten 1966 drabbades Venedig av den värsta översvämningen i mannaminne. Skadegörelsen ställde hela frågan om Venedigs framtid i blixtljus. Skulle den anrika lagunstaden med alla sina minnen och skatter sjunka till havets botten som ett sentida Atlantis? Ett Pompeji på havsbottnen? Larmklockorna ljöd över hela västvärlden. Vattenexperter, arkitekter, konservatorer och många andra experter började trängas kring Canal Grande för att se vad som var att göra. Med brittiskt föredöme bildades ett trettiotal Rädda-Venedig-föreningar i olika länder, däribland Pro Venezia i Sverige, för att restaurera olika konstskatter. Insatserna som nästan uteslutande finansieras med privata donationer och insamlingar samordnas av UNESCO.
Översvämningshotet har alltid funnits där. Läget vid lagunen har militärt inneburit ett stort skydd men lagunen är ingen bekväm granne. Tidvattenskillnaden är ofta hela 90 cm. Särskilt dramatiskt kan det bli mellan oktober och april. Då drabbas staden allt oftare av "acqua alta" och man får vada fram över S:t Markusplatsen. Vad som gjorde läget så mycket värre under 1900-talet var uppmuddring av en stor djupkanal till industrierna på fastlandet, utsläppen därifrån och den moderna sjöfarten, inte minst oljetankers och jättelika kryssningsfartyg. Inte bara kajerna utan också de pålar som en stor del av staden vilar på utsattes för allt värre påfrestningar. Under 1900-talet sjönk staden hela 23 cm. Under detta århundrade kan tendensen ytterligare komma att förstärkas av vattennivåhöjningar på grund av växthuseffekten.
2003 inledde italienska regeringen förverkligandet av det s.k. MOSE-projektet (Modulo Sperimentale Elettromeccanico), som till en kostnad av minst 3 miljarder euro skall vara färdigt år 2011: ett 80-tal spärrportar som automatiskt skall fällas upp i takt med höjningar av vattennivån. De skall placeras i de tre mynningarna till lagunen. Projektet har hela tiden varit mycket kontroversiellt. Miljövännerna befarar att lagunen blir en sötvattensjö. Andra oroar sig för att förändringar man kan finna nödvändiga under arbetets gång inte kommer att beaktas på grund av redan gjorda ekonomiska och politiska åtaganden. Under 2006 har nya signaler kommit om att hela, eller delar av detta redan påbörjade projekt kan bli uppskjutet eller annulleras. Den efter valen våren 2006 utnämnde borgmästaren Cacciari (som också innehade ämbetet under 90-talet) har uttalat sig mycket skeptiskt om MOSE-projektet.
Det är då lättare att som de utländska och italienska Rädda-Venedig-föreningarna inriktar sig på- rädda enskilda byggnader och konstföremål. Det kan gälla fasader, altartavlor, statyer, målningar av de venetianska mästarna och mycket annat.
Den svenska ideella föreningen Pro Venezia grundades 1974 av ett antal Italien-vänner. Vid föreningens årsmöten på Långa Raden i Stockholm (oftast i april månad) brukar Italien-kännare hålla föredrag med anknytning till Venedig. Idag har föreningen omkring 200 medlemmar, vilkas medlemsavgifter och donationer avgör ramarna för föreningens verksamhet.
När företrädare för de internationella stödkommittéerna möts i Venedig i oktober varje år, presenterar stadens myndigheter tillsammans med UNESCO en lista på objekt man gärna skulle vilja se restaurerade med utländsk hjälp. På "prislistan" kan man se vilka arbeten vi skulle kunna klara av själva och vilka vi måste gå samman med andra för att kunna finansiera.
I anslutning till det mötet brukar styrelsen ordna ett program med speciella inslag, som gemensamma besök och sammankomster för de föreningsmedlemmar som då vill uppehålla sig i lagunstaden. Då kan vi också tillsammans uppsöka tänkbara nya restaureringsobjekt.
Pro Venezia har under de gångna 30 åren -till ett sammanlagt belopp av ca 1 miljon kronor- bl. a. hjälpt till att renovera akademien Ateneo Venetos 1500-talsfasad, 1200-talskapellet Oratorio dei Crociferi, en musiksalong i Ospedaletto, amiralitetskyrkan San Biagio, ett altare i kyrkan San Martino, en 1300-talsängel i Calle Magno och en Madonnarelief vid San Pietro di Castello. Somligt har utförts tillsammans med andra länders föreningar. F.n. håller vi på med att avsluta arbetena med fundamentet till en medeltida flaggstång på Campo Santo Stefano (tillsammans med bl.a. Australiens stödförening). Ett av de förslag Kommunen presenterade vid mötet i oktober 2005 var av speciellt svenskt historiskt intresse - det gäller restaurering (eller snarare 'återrestaurering') av de fyra antika lejonstatyer från Grekland vilka står vid ingången till Arsenalen. Dessa fördes på 1600-talet från Athen till Venedig.Ett av lejonen har en runinskrift - en "vikinggraffiti" - kanske gjord av någon av bysantinske kejsarens väringar omkring år 1.000. Restaureringen av dessa lejonstatyer ombesörjs nu av svenska Pro Venezia.
Allt restaureringsarbete sker enligt de internationella regler som nedlagts i en särskild 'Carta di Venezia' 1964. Själva arbetet utförs som regel av lokala entreprenörer genom UNESCO:s försorg.
Pro Venezia har även aktivt medverkat till en permanent utställning i Sjöhistoriska museet, vars "Sala Svedese" belyser de sjömilitära beröringspunkterna mellan Sverige och Venedig/Italien alltifrån vikingatiden.
Föreningen har också varit med om att skicka stipendiater till Europarådets utbildningscentrum för byggnadsvård på ön San Servolo.
Föreningen har starkt lokalt stöd av svenske honorärkonsuln i Venedig och hans medarbetare. Sveriges ambassadör i Rom är ex officio medlem av styrelsen.
De största summorna för restaureringsarbetet för de större projekten satsas av amerikanska sammanslutningar och de stora europeiska ländernas föreningar. Föreningar i länder mer jämförbara med Sverige, som Nederländerna, Schweiz och Österrike samt en nybildad dansk respektive belgisk förening har satsat på mindre spektakulära restaureringsobjekt utanför de största turiststråken - men kanske just därför - mycket uppskattade av lokalbefolkningen. Självfallet finns det också flera aktiva italienska sammanslutningar.
Varför denna internationella uppmärksamhet kring just Venedigs framtid? När Italien blivit ett av världens ledande industriländer, varför skall då omvärlden behöva satsa sina pengar på projekt i Venedig?
En del av svaret till intresset för Venedig ligger i den oerhörda koncentrationen av västerlandets kulturskatter till Italien där Venedig tillsammans med Florens och Rom är de främsta exemplen.
Vidare är Venedig just genom sitt speciella läge och sin relativa litenhet ovanligt starkt utsatt för naturens påfrestningar. Andra konststäder lever inte tillnärmelsevis lika farligt.
Under de senaste seklen har både utländska och italienska författare, diktare, konstnärer, kompositörer och numera även filmregissörer bidragit till att skapa bilden av Venedig som den helt unika staden med sina egna färger, sin egen rytm, sin egen arkitektur och sin egen livsform. En overklig verklighet, där helheten är mycket större en summan av delarna. Visst förtjänar väl en sådan stad att räddas?
De ideella insatserna motverkar också att Venedig, som borgmästaren Cacciari drastiskt formulerat sig, "förvandlas till ett enda stort Disneyland".
Inom ramen för sina resurser gör Pro Venezia i Sverige sitt bästa för att hjälpa till att bevara Venedigs kulturskatter till eftervärlden.
Torsten Örn och Göran Berg
|